Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

98

hon förnekade sina älskade barn, det var småsystrarnas dockor.

Det var den tiden, då hon ville gå till scenen. Hon och alla väninnorna voro komplett teatergalna — sålde skolböcker och konfirmationsbroscher för att köpa biljetter — afton efter afton sutto de på sextioöresplatser på borstersta bänkraden. Men en dag råkade hon illa ut då hon kom att nämna hur hon skulle vilja spela Eline Gyldenlöve.

Väninnorna gapskrattade. Hon led ju av fullständigt storhetsvansinne — ja, nog visste de att hon var inbilsk, men det här var ändå höjden — jaså hon inbillade sig verkligen att hon skulle duga till skådespelerska. Hon, som inte kunde dansa en gång — jo det skulle just vara skönt att se henne dangla omkring på scenen med sitt långa, störlika benrangel till kropp.

Jenny hade inte brutit med sina väninnor då heller.

— Nej, hon kunde inte dansa. — Då hon var helt liten hade mor brukat spela danser för henne och Jenny hade trippat och nigit och svängt runt efter som hon själv hittat på, och mor spelade och kallade henne sin lilla sädesärla. Så kom hon på den första skolbalen, rent högtidlig av glädje i en ny, vit klänning med gröna blommor — å, vad hon mindes den väl. Den var nästan fotsid, modern hade sytt den efter en gammal engelsk plansch. Och hon mindes den där barnbalen, och den underliga styvhet som hon känt i alla lemmar — aldrig sedan hade den gått ur hennes mjuka slanka kropp, den blev som en trästock då hon skulle försöka att lära sig dansa på egen hand. Hon kunde det inte. Hon ville nödvändigt gå i dansskola, men det blev där aldrig råd till.

Hon skrattade. Det var åt väninnorna. Hon hade mött två av dem uppe på utställningen första gången, som hon hade fått en tavla med på den — och så några berömmande rader i tidningarna. Hon gick där tillsammans med ett par andra målare, Heggen bland dem. Hon