kände honom för resten inte mycket den gången. Väninnorna kommo fram och gratulerade:
»Ja, det var det vi alltid sade i skolan, att Jenny skulle bli konstnärinna. Vi voro alltid så säkra på att dig skulle det bli någonting av.»
Och hon hade lett till svar:
»Ja, det var jag också, Ella.»
Ensam. Hon hade varit det helt och hållet sedan. —
Hon hade väl varit omkring tio år, då modern träffade
ingenjör Berner. De två hade varit på samma kontor.
Så liten hon var hade hon strax lagt märke till det. Den döde fadern gled liksom ut ur hemmet. Hans porträtt fortfor att hänga där — men han var död. Det gick upp för henne vad döden var. De som voro döda existerade inte annat än i andras minne — de andra kunde godtyckligt släcka deras stackars skuggliv. Och så funnos de absolut inte till längre.
Hon förstod varför modern blev så ung och vacker och glad igen. Hon såg det ljus som spreds över hennes ansikte, då Berner ringde på deras dörr. Hon satt och hörde de två tala med varandra. Det var aldrig om ting som inte barnet kunde höra — och de skickade aldrig ut henne, då de voro tillsammans hemma. Och mitt i sitt hjärtas svartsjuka förstod Jenny att det var så mycket som en mor inte kunde tala med en liten flicka om. Och det växte upp en stark rättfärdighetskänsla i henne — hon ville inte vara ond på mor. Men det var svårt.
Det var hon för stolt att visa. Men då modern fick samvetsagg gentemot barnet och nervöst och plötsligt överhopade henne med omsorger och ömhetsbevis, teg hon kallt och avvisande. Och hon teg då modern sade att hon skulle kalla Berner far och ivrigt förklarade hur mycket han tyckte om Jenny. Om nätterna försökte hon att tala till sin egen riktiga far liksom förut — lidelsefullt försökte hon att hålla honom vid liv. Men hon förmådde det inte
