man och hade blivit avgudad av honom. Jenny försökte att hjälpa modern med vad hon kunde. Hur mycket hon själv sörjde styvfadern, sade hon till ingen. Hon visste väl att hon mistat den enda kamrat hon ägt.
Efter realskoleexamen hade hon gått på tekniska skolan och hjälpt till i hemmet. Berner hade alltid intresserat sig för hennes teckningar och själv varit den första, som lärt henne litet om perspektiv och dylikt — allt vad han själv kunde. Han hade trott att hon hade talang.
Hans hund hade de inte råd att behålla. — De två små ludna valparna såldes, och modern tyckte att de borde sälja Leddy också — det var en dyrbar hund. Den sörjde så sin herre. Men ingen annan skulle ha Berners hund, när de inte hade råd att behålla den själv — det drev Jenny igenom; hon fick för en gångs skull ett hysteriskt anfall i anledning därav. Och hon förde den själv en afton ned till advokat Iversnäs, Berners gamla kamrat. Han tog den med sig åt skogen på söndagen, sköt Leddy och begrov den bredvid hyddan.
Såsom Berner hade varit mot henne — kamrat och vän — hade hon försökt att vara mot hans barn. Med styvsystrarna gick det så, att allt eftersom de växte upp blev förhållandet mellan dem och Jenny föga intimt men mycket vänskapligt ehuru med bestämt avstånd. Jenny försökte inte heller att närma sig dem. De voro två riktigt snälla flickor i backfischåldern, med bleksot och små förälskelser och vänner och väninnor och danstillställningar jämt och samt — muntra och ändå så indolenta. Men lille Nils och Jenny hade blivit bättre och bättre vänner med åren. Kalfatrus hade hans pappa kallat den lille parveln och Jenny fortfor att kalla honom så. Och han kallade systern Indiana.
Under alla de sista årens trista tillvaro hade Nordmarksturerna med Kalfatrus varit de enda stunder, då hon pustat ut. I synnerhet vår och höst, när det var folktomt i skogen, och hon och gossen sutto och tego — glodde in i
