104
det bål, som de hade tänt åt sig — eller lågo och frossade i den förfärliga pöbeljargon, som de inte tordes använda därhemma av hänsyn till moderns känslor.
Porträttet av Kalfatrus var den första tavla, som hon känt sig nöjd med. Det var briljant och Gunnar svor på att den borde vara på museet. Hon hade heller aldrig gjort något, som var så bra sedan.
Hon skulle ha fått måla Berner — pappa. Hon kallade honom så sedan hans barn började att tala. Och då hade hon börjat att säga mamma till modern. — Därmed hade hon liksom befästat inför sig själv den förändring som ägt rum med hennes korta barndoms mor och förhållandet dem emellan.
Å, den första tiden här nere — då äntligen det
våldsamma trycket blivit hävt. Det kändes inte gott — nu
först kände hon att varenda nerv i henne darrade av
överansträngning. Och hon tyckte att hon blivit för gammal
för att någonsin ta igen ungdomen. Från Florens mindes
hon inte något annat än att hon frös där och kände sig
övergiven och inte i stånd att uppta det nya i sig. Och
så av och till såg hon som i en glimt den oändliga
skönhetsrikedomen omkring sig och blev vild av längtan efter
att tyda den och leva i den och vara ung och älska och
älskas.
De vårdagarna då Gunnar och Cesca fingo henne med sig till Viterbo. Solskenet i den nakna ekskogen, där anemoner och violer och gula aurikler blommade tätt mellan det bleka, vissna lövet. De kokande, stinkande svavelkällorna, som ångade ute på den urblekta stepplika slätten utanför staden — marken vida omkring det sjudande flödet var likvit av stelnad kalk. Vägen dit ut med de tusen smaragdgröna, blixtsnabba ödlorna i stengärdena, olivträden på de gröna ängarna med de vita dansande fjärilarna. Och den gamla staden med de sjungande fontänerna och de svarta medeltidshusen och ringmurens
