torn — månskenet där om nätterna. Och det gula, litet musserande vinet, som smakade eldigt av den vulkaniska jord, som det grott på.
Hon hade druckit duskål med de nya vännerna och om natten anförtrodde Fransiska henne hela sitt brokiga unga liv och kröp till sist upp i hennes säng för att bli tröstad. Medan hon låg och upprepade gång på gång:
»Tänk att du är sådan! Tänk, i skolan var jag alltid rädd för dig. Tänk att du är så snäll!»
Och Gunnar var förälskad i dem båda två. Han var lysten som en ung faun av våren och solen. Och Fransiska lät honom kyssa sig och skrattade och kallade honom en tokstolle.
Men hon själv var rädd — inte för honom. Men hon tordes inte kyssa hans heta röda mun, därför att hon sporde lust till någonting meningslöst, någonting berusande och lättsinnigt, som endast skulle vara dessa timmar, medan solen och våren och anemonerna funnos, och de voro där — någonting utan ansvar. Men hon tordes inte hoppa ut ur sitt gamla jag — hon kände att hon kunde inte sluta lättsinningt, lättsinnigt — och visst inte han heller. Hon hade sett litet av Gunnar Heggen — gentemot andra kvinnor, som han haft små historier med — han var som de voro, och dock inte alldeles — allra innerst var han sig själv, en man som var bättre än de flesta kvinnor äro.
Efteråt hade han lett åt sin egen förälskelse. De hade blivit vänner — mer och mer. Under den härliga, fredliga, arbetsfyllda tiden i Paris och sedan här nere igen.
Men det här med Gram var ju något helt annat. Han väckte sannerligen inga förvägna begär eller yra lustar hos henne. Herre Gud — hon tyckte bra om honom. Han var inte alls dum, som hon först hade trott — det var bara att då han kom hit ned hade han varit liksom förtryckt. — Nåå, det var ju något, som hon borde kunna
