106
förstå. Det var någonting mjukt och ungt och friskt hos honom, som hon höll av — hon kände det, som om han varit mycket mer än två år yngre än hon. Och det där, som han sade om att han var förälskad i henne — det var väl inte annat än en smula överskott av den glädje han kände över allt detta nya, befriande. Det var nog ganska ofarligt både för honom och för henne.
De höllo nog av henne — de där hemma — Fransiska och Gunnar också. Men i alla fall — månntro en enda av dem tänkte på henne nu i natt. — Hon var inte alls ledsen att veta att det var en som gjorde det.
IX.
Hon vaknade om morgonen och sade till sig själv; han kommer nog inte, och det är naturligtvis bäst. Men då han knackade på hennes dörr blev hon i alla fall glad.
»Men, hör ni, fröken Winge, jag har inte fått någon mat ännu. — Skulle ni inte kunna ge mig lite te och en bit bröd?»
Jenny såg sig omkring i rummet.
»Ja, men här är inte i ordning, Gram.»
»Jag kan blunda —, och så kan ni fösa ut mig på balkongen», sade Gram utanför dörren. »Jag har en så förskräcklig törst efter te.»
»Ja ja, vänta lite då! —» Jenny bredde täcket över den obäddade sängen och röjde undan på nattduksbordet. Och hon bytte ut kamkoftan mot sin långa kimono.
»Så där ja! Var så god! — Sätt er ute på balkongen då, så skall jag laga till te åt er.»
Hon flyttade ut en taburett och satte fram bröd och ost. Gram såg på hennes bara vita armar och kimonons långa ärmar, som fladdrade om henne. Den var mörkblå med gula och violetta iris på.
