»Så förtjusande den där dräkten är: den ser ut som en äkta geishadräkt.»
»Ja, den är äkta. Cesca och jag köpte oss varsin i Paris — att gå hemma med om morgnarna.»
»Vet ni vad — det tycker jag vådligt bra om, att ni går så här vackert klädda när ni äro bara för er själva.» — Han tände en cigarett och såg in i röken. »Usch, hemma om morgnarna — pigan och mor och min syster, de gick och såg ut som —. Tycker ni inte att kvinnor alltid borde tänka på att göra sig så vackra som de nånsin kan.»
»Jo, men det går inte an, då man har morgonsysslor i ett hus, Gram.»
»Ja, men — till frukosten i alla fall — de kunde väl ordna håret och ta på sig en sådan där — inte sant?» Han räddade i detsamma en tekopp som hon höll på att sopa ned med ärmsnibben.
»Ja, där ser ni hur praktiskt det är — seså, drick nu ert te, ni som var så törstig.» Hon uppdagade i detsamma att alla Cescas ljusa strumpor hängde på tork därute och tog litet nervöst in dem.
Han åt bröd och drack te och förklarade:
»Jo, ser ni — jag låg och tänkte på gårdagen nästan tills det blev dager. Så försov jag mig och fick inte tid att gå på latterian. Jag tycker att vi skulle gå ut på Via Cassia till det där anemonstället ni talade om.»
»Anemonstället —» Jenny skrattade till. »När ni var pojke, Gram, hade ni väl också blåsippställen och violställen och andra ställen, som ni skördade årligen och höll hemliga för andra barn?»
»Om jag hade! Jag vet en björkdunge där det finns luktvioler, vid gamla Holmenkolvägen.»
»Jag vet», avbröt hon triumferande. »Rakt upp till höger, där man viker av åt Sörkedalsvägen.»
»Just precis. Jag hade ett på Bygdö också, innanför där vid Fredriksborg. Och i Skaadalen.»
