ella kvinnor — sådana var det lika ont om som svarta svanor och disciplinerade, uppfostrade kvinnor.
Jenny flyttade Fransiskas porträtt upp på stafflit. Den vita blusen mot den gröna kjolen stod otäckt hårt nu. Den måste dämpas. Ansiktet var bra tecknat — ställningen god.
I alla fall var nu det här med Gram ingenting att göra väsen av. Hon måste då, vid Gud, en gång börja på att bli naturlig. Denna hjärtängslan — som i början med Gunnar — att hon skulle förälska sig i var ny man hon råkade på — eller han i henne; hon var nästan lika rädd för det, så ovan var hon vid att någon förälskade sig i henne — det förvirrade henne.
Man måste väl kunna vara vänner — annars skulle världen bli skönt upp- och nedvänd. Gunnar och hon voro ju vänner — tryggt och solitt.
Det fanns så mycket hos Gram, som skulle göra det naturligt om de blevo vänner. Egentligen hade de ju i mångt och mycket gått igenom detsamma.
Det var någonting så ungt och tillitsfullt i hans väsen gentemot henne. Detta: »inte sant» och »tycker ni inte?» som han alltid kom med.
Hans prat i går om att han var förälskad i henne — eller trodde att han var det, som han sade. Hon log litet för sig själv. Nej, en vuxen man talade inte som han gjorde till henne, om han på allvar var förälskad i en kvinna och ville erövra henne.
Han var en söt gosse, det var han.
I dag hade han inte alls berört det.
Hon tyckte om honom då han sade, att om han verkligen hållit av sin fästmö, så borde han ju ha önskat att hon skulle bli lycklig med en annan.
8—203836. Undset, Jenny.
