ute på den blekgröna Campagnan. Helge höll hennes ena hand på sin arm och klappade den — och Jenny flyttade den nedför hans rockärm, tills den låg gömd mellan hans båda händer. Helge skrattade lågt och muntert för sig själv.
»Vad skrattar du åt, gossen min?»
»Jag tänkte bara på de där tyskarna —» och så skrattade hon med — lågt och likgiltigt, som lyckliga människor skratta åt bagateller, som inte angå dem.
De hade gått över forum på förmiddagen och de hade setat en stund uppe på Focaskolonnens höga sockel och viskat med varandra, och under dem låg ruinmarken, solförgylld och förvittrad med små svarta turister klättrande mellan murresterna. Men alldeles för sig själva, sökande ensamhet mitt i skarorna av resande, gick ett nygift tyskt par. Han var fetlagd, rödbrusig och blond med knäbyxor och kodak, och han läste ur Bædeker för sin unga brud. Och hon som var helt ung och yppig och mörk med liksom en nedärvd prägel av husmoderlighet över sitt mjuka, mjölvita ansikte satte sig i position på en kullfallen pelare och mannen knäppte av henne. Och de två som sutto däruppe vid Focaskolonnens fot och viskade om sin kärlek, samvetslöst obekymrade om att de händelsevis sutto över Forum romanum, de skrattade.
»Är du hungrig?» frågade Helge.
»Nej — är du?»
»Nej. Vet du vad jag hade lust till?»
»Nej.»
»Att stanna hemma hos dig, Jenny. Att vi drack te hemma hos dig i afton. Går det inte an?»
»Jo, naturligtvis.»
De började att gå nedåt staden. De gingo bakgatorna; och de gingo arm i arm.
I hennes mörka trappa tryckte han henne plötsligt intill sig. Hans arm låg så hårt om hennes och han kysste henne så kvävande och våldsamt att hennes hjärta började
