118
skulle vara skyldig modern någon räkenskap för sitt giftermål — lika litet som modern tillfrågat henne, då hon gifte om sig.
»I alla fall skulle det såra mina föräldrar, det vet jag. Jag är inte glad för det, Jenny — men jag vet att det skulle vara så. Jag ville helst få lov att skriva hem och tala om att jag förlovat mig. Och sen, eftersom du tänker resa hem lite före mig — om du ville gå upp och hälsa på dem.»
Jenny kastade med huvudet, som om hon velat jaga bort en obehaglig känsla. Så sade hon:
»Jag skall göra som du vill, vännen min — det förstår du väl.»
»Jag tycker inte om det själv, Jenny. Å nej. Det har varit så ljuvligt det här — bara du och jag i hela världen. Men det skulle såra mor så förskräckligt. Och jag kan inte göra det värre för henne än hon har det. Jag tycker inte så mycket om mor nu mera — och hon vet det och sörjer så över det. — Det är ju för resten bara en formalitet — och hon skulle lida så om hon trodde att jag ville hålla henne utanför, tro att det vore hämnd för den där historien, du vet —
Och när det där är överståndet, Jenny — så kan vi gifta oss. Då har ingen någonting mer att säga. Jag ville ju gärna att vi gifte oss snart. Vill inte du?»
Hon kysste honom till svar.
»För jag längtar så efter dig, Jenny», viskade han hett. Och Jenny gjorde inte något motstånd mot hans ömhetsbetygelser. Men han släppte henne, litet snabbt och skyggt. Och han började att breda smör på käx och äta.
Sedan sutto de borta vid kaminen och rökte — hon i
länstolen, han på golvet, med huvudet i hennes knä.
»Kommer inte Cesca hem i natt heller?» frågade han plötsligt sakta.
