I.
Musiken kom uppför Via Condotti just som Helge Gram i skymningen vek in på gatan. Den spelade »Glada änkan» i ursinnigt hastigt tempo så det ljöd som vilda fanfarer. Och de svarta små soldaterna stormade förbi, denna kyliga eftermiddag, som om de minst varit en romersk kohort, under rasande språngmarsch i färd med att störta sig över barbarernas härskaror, i stället för att de helt fredligt skulle bege sig hem för kvällen till kasernen. Eller kanske var det just därför, som de hade en sådan fart i sig, tänkte Helge och log — ty där han stod med rockkragen uppvikt för kylan hade han känt en sällsamt historisk stämning strömma igenom sig. Men så gav han sig till att gnola med: »Nej, på kvinnan man aldrig blir klok» — och fortsatte nedåt gatan åt det håll, där han visste att Corson skulle ligga.
Han stannade vid hörnet och såg sig om. — Jaså, det var Corson. En oavlåtligt rinnande ström av vagnar i den trånga gatan och ett sjudande myller av människor på den smala trottoaren.
Han stod stilla och såg strömmen rinna förbi sig. Och han smålog, ty han tänkte på att denna gata kunde han nu gå och driva på var eviga kväll i skymningen genom människovimlet, tills den blev honom lika vardaglig som Carl Johans gate där hemma.
