126
Och att vi ska stå här som nu. — Ska vi inte?» Han tryckte henne till sig.
»Jo — varför skulle vi inte det, vännen min?» Med armarna om varandra gingo de fram till bordet, och tätt slutna till varandra sutto de och stirrade ut över Campagnan.
Solskenet flyttade sig och slagskuggorna vandrade över kullarna med vårdagen. Ibland rann ljuset ut i tjocka strålknippen, ty klara skyar drevo över den blåa himlen i ljus, stillsam oro. Men borta vid horisonten, där den mörka eukalyptusskogen vid Tre Fontane tittade upp bakom den fjärmaste höjdkammen vällde där upp som en pärlgul dis — mot kvällen skulle den säkert växa upp och täcka hela himlen.
Långt hän på slätten rann Tibern mot havet, gyllene, när solskenet föll på den, men blygrå med matt glans som på en fiskbuk, då den speglade skyarna.
Tusenskönorna lyste i ljusa fläckar över backarna. I sluttningen under osterians köksträdgård kom det unga vetet upp, ljusgrönt och silkesblankt. Mitt ute på åkern stodo två mandelträd, med kronorna blekröda av blomster.
»Det är vår sista Campagnadag, du», sade Helge. »Är det inte underligt?»
»För den här gången —» och hon kysste honom och ville inte ge efter för sitt eget missmod.
»Ja. Tänker du aldrig på, Jenny — att när vi sitter här igen — så kan det inte vara som nu? Man förändrar sig alltid du — dag för dag — vi äro inte de samma när vi sitter här igen. Nästa år — nästa vår — det är inte den här våren, Jenny. Vi äro inte alldeles de samma heller. Vår kärlek — vi kan hålla lika mycket av varandra — men inte alldeles på samma sätt.»
Jenny drog upp skuldrorna som om hon frusit litet.
»Det där skulle aldrig en kvinna säga, Helge —», och hon försökte att skratta.
»Tycker du det är så underligt att jag säger det? Jag
