I.
Då Jenny skyndade över perrongen i Fredrikshald för att få litet kaffe i restaurangen, stannade hon ett ögonblick. Det var en lärka, som drillade över hennes huvud.
Hon slöt ögonen ett tag, då hon satt vid fönstret i kupén. Hon längtade allt dit till södern igen.
Tåget susade förbi små nyckfullt remnade och brustna bergknallar av granit. Fjorden tindrade fram ibland i glimtar av obrutet, lysande asurblått. Uppefter fjället hakade furan sig fast med eftermiddagssol på röda, kärnfasta stammar och mörkgröna metallblanka kronor. Det var som om allting skinit efter badet under snösmältningen. Småbäckar yrde utefter banlinjen, och lövträdens nakna kronor lyste mot luften.
Det var så olika mot våren i södern. Och hon längtade efter den — med dess långsamma sunda andedrag, dess färgers milda glädje. — Dessa färgfanfarer påminde henne om andra vårar — med vildare längtan mot heta fröjder, som ej stämde med hennes lugna lycka nu.
Å, våren där nere med den lugnt groende grönskan på den väldiga slätten. Bergen stodo omkring med stränga, fasta linjer. Människorna hade röjt av skogen och lagt sina murkrönta stengråa städer på höjderna och planterat sina silvergråa olivlundar nedför sluttningarna. Livet hade i årtusenden klättrat uppför bergväggarna och bergen hade tålmodigt burit de små liven på sitt sköte och
