134
ändå med en evighet av ensamhet och ro lyft hjässan mot himlen. — De stolta stränga linjerna och färgernas dämpade silvergrå, gråblå och gröngrå — de urgamla städerna och den långsamt framskridande våren — trots allt som var sagt om söderns larmande liv, det var som om man drog livsandan i lugnare, sundare tempo där än här. Trots vårens yra välde därute — var det i alla fall lättare där nere att nödgas veta — att vårböljan sköljde över — förbi.
Å, Helge! Hon längtade efter att vara där nere hos honom. Det var så långt borta — så längesedan alltsammans. Inte en vecka sen — och ändå var det nästan som om hon drömt det hela. Som om hon aldrig varit borta härifrån.
Så underligt att hon hade varit där. Och inte här och sett och känt det hela — att den vita, fredliga, frostblanka vintern vek — att den torra, stärkande, ljusblå luften blev mättad med silverren, fuktig ånga mitt på dagen och stod darrande över marken. Luften skälvde och alla linjer skälvde upplösta, men färgerna stodo skarpa och brännande — liksom nakna tills kvällen kom och allting frös under ett valv av blekgrönt, tärande ljus, som varade evinnerligt länge —
Lille gossen min, vad gör du nu månntro? — Jag längtar så efter dig — jag kan nästan inte tro på, ser du, att jag har dig. Jag vill vara hos dig — jag vill inte gå ensam och längta efter dig hela den långa, förfärliga, ljusa våren —
Upp genom Smaalenene låg det strimmor av halvsmält snö i skogsbrynet och under stengärdena. Den visset bruna marken och de upplöjda åkrarna bredde ut sig med milda färger, och här, där himlakupolen kunde välva sig vidare, bleknade det skrämmande starkt blåa blitt ned mot horisonten. Skogsåsarnas låga våglinje sträckte sig långt borta mer de enstaka, fristående trädgrupperna tecknade sitt spetsverk av grenar mot luften.
