De gamla gråa gårdarna skeno som silver och de nya, röda uthusen brunno i färgen. Granhultet lyste saftigt olivgrönt och björkdälden stod rödviolett däremot och aspstammarna ljusgröna.
Åja, det var våren. De hetsiga färgerna brinna en liten stund tills allt blir tindrande guldgrönt och skiner av livssaft en stund för att mörkna och mogna till sommar på några veckor. — Våren, då ingen lycka är lysande nog.
Kvällen sjönk medan tåget susade vidare. De sista, långa, röda solstrålarna sköto fram över randen av en ås. Så blevo där bara kvar på den molnfria himlen ett gyllene skimmer, som slocknade oändligt långsamt.
Då tåget körde ut från Moss stodo åsarna kolsvarta mot den klargröna himlen. Och speglingen blev ännu svartare, genomskinligt svart i den glasgröna fjorden. En enda stor gyllene stjärna stod över åsen och dess bild där nere i vattnet rann ut som en tunn ström av guld.
Hon måste tänka på Fransiskas nattbilder. Färgernas liv sedan solen gått ned var det som Cesca helst försökte att måla. Gud vet, hur hon i grunden hade det. För resten arbetade hon mycket den sista tiden. Jenny kände en smula samvetsagg — de två sista månaderna hade hon knappast sett Cesca — och ändå hade det ett par gånger flugit igenom henne — Cesca hade det visst svårt. — Men alla Jennys goda föresatser att nu skulle hon se och försöka tala med Cesca en gång, de hade liksom dunstat bort och inte blivit något av.
Det var mörkt, då hon kom till staden. De voro nere
vid stationen och togo emot henne, modern, Bodil och
Nils.
Med modern var det som om hon sett henne för en vecka sen. Men fru Berner grät, då hon kysste dottern: »Välkommen hem, söta barnet mitt — Gud välsigne dig!»
Men Bodil hade blivit så stor. — Hon såg vuxen och
