slag vid hörnet. Skuggan låg fuktig och iskall mellan de båda räckorna av smutsiga hus. Bara på den ena sidan föll det en solstrimma allra högst upp. Hon var glad åt att veta att Helges föräldrar bodde fyra trappor upp.
Denna gata hade varit hennes väg till skolan i fyra år. Så väl som hon kände till den. De svarta flammorna efter taksnön på fasadernas gipsornament, och de små, små mörka bodarna. Fönstren med blomkrukor i sjaskigt silkespapper och kulörta majolikakrukor och de gulnade modeplanscherna mot rutan hos sömmerskorna — skymten genom portgångarna av kolsvarta bakgårdar. Ännu låg där nog högar av smutsig snö, som gjorde luften rå inne i gårdsrummen. Och spårvagnen dånade tungt uppför backen.
Nära till i Pilestrædet låg en sådan där sotgrå hyreskasern med en mörk brunn av gårdsrum. Där hade de bott, då styvfadern dog.
Hon stod ett tag utanför den tamburdörr, som bar en mässingsplåt med G. Gram på. Hon hade hjärtklappning och försökte le åt sig själv. Alltid var hon likadan — meningslöst beklämd, då hon ställdes inför någon situation som hon inte fått liksom tänka sig in i, åratal i förväg. Herre Gud — ett par tillkommande svärföräldrar voro då inte så farligt betydelsefulla personer heller för henne. Äta upp henne kunde de nu i alla fall inte. Hon ringde på.
Hon hörde någon komma genom en lång tambur och så öppnades dörren. Det var Helges mor — hon kände igen henne efter fotografien.
»Fru Gram, är det inte? — Jag är fröken Winge.»
»Å, är det det — var så god, vill ni inte stiga in?»
Hon gick före Jenny genom en lång, trång tambur, som var belamrad med skåp och lårar och ytterplagg.
»Var så god», sade fru Gram igen och öppnade dörren till förmaket. Där var starkt solljus över tunga, mossgröna plyschmöbler; rummet var inte stort och proppfullt
