142
— där var prydnadssaker och fotografier överallt och en schaggmatta i bjärta färger på golvet, plyschportiärer för dörrarna.
»Ja, här ser väl ut — jag har inte fått dammat på flera dar», pratade fru Gram på. »Vi äro nämligen aldrig i det här rummet i vardagslag, och jag är utan jungfru för tillfället. Den som jag hade måste jag köra i väg med — det var den värsta lortmaja och så bjäbbade hon emot — ja och så sa jag att hon kunde ge sig i väg, sa jag. Men att få en ann — det står inte till för livet ser ni — och likadana stycken äro de för resten var eviga en, så för den skull. Nej, hu, att vara husmor är det värsta man kan bli.
Ja, Helge har ju förberett oss på er visit, men nu hade vi sannerligen uppgivit hoppet om att ni ville göra oss den äran.»
När hon log och talade visade hon stora vita framtänder och ett svart hål på var sin sida efter de felande ögontänderna.
Jenny satt och såg på henne — Helges mor.
Hon hade tänkt sig det hela så annorlunda.
Hon hade gjort sig en bild av hans hem och hans mor, efter vad han berättat om dem. Och modern med det vackra ansiktet, som liknade Helges på fotografien hade hon tyckt synd om. Hon som inte var älskad av sin man och som älskade barnen, så att de gjort uppror och dragit sig undan denna tyranniska moderskärlek, som inte kunde tåla att de voro annat än hennes barn. I sitt hjärta hade Jenny tagit parti för denna mor. Män kunde nog inte fatta hur en kvinna måste bli, som älskade och aldrig fick någon genkärlek, annat än barnens kärlek medan de voro små. De kunde väl inte förstå, hur en sådan mor måste känna det, då barnen blevo stora och gledo ifrån henne — att hon kunde resa sig i trots och vrede mot hela det obönhörliga livet, som var sådant att en mors små barn
