blevo stora och inte mera tyckte att hon var allt för dem så som de voro allt för henne i all evighet.
Jenny hade velat hålla av Helges mor.
Och nu kunde hon inte med henne. Hon kände en rent fysisk motvilja met denna fru Gram, som satt där och pratade på.
Det var Helges drag liksom på fotografien. Den höga, litet smala pannan och den fint böjda näsan och de jämna, mörka ögonbrynen och den lilla munnen med de fina tunna läpparna och hakan, som var en smula spetsig.
Men det var ett uttryck kring denna mun, som om allt vad hon sade var spydigheter — ett spotskt och ondskefullt drag i ansiktets alla fina rynkor. Och de stora ögonen, som voro så sällsynt vackert formade med alldeles emaljblå vitor, voro hårda och stickande — de stora mörkbruna ögonen. De voro mycket mörkare än Helges.
Vacker måste hon ha varit — ovanligt vacker. Och ändå kände Jenny sig alldeles säker på det, som hon förut en enda gång tänkt — att det knappast varit med glatt hjärta, som Gert Gram gift sig med henne. Någon dam var hon inte heller — att döma av hennes tal och sätt. Fast det fanns nu för resten så många vackra småfröknar ur medelklassen, som blevo riktiga käringar, då de varit gifta ett slag — suttit instängda i ett hem och tragglat sig genom tillvaron med pigbekymmer och hushåll några år.
»Ja, kandidat Gram bad mig gå hit med hälsningar från honom», sade Jenny. Hon kände det plötsligt omöjligt att nämna honom som Helge.
»Ja, han var ju bara tillsammans med er på slutet — i de sista breven nämner han i alla fall aldrig om att han varit tillsammans med några andra. — För resten svärmade han visst först för en liten fröken Jahrmann efter vad jag kunde förstå.»
»Min väninna, fröken Jahrmann — ja, i början voro vi mycket tillsammans, en hel del av oss. Men nu på slu-
