144
tet var fröken Jahrmann så upptagen av ett större arbete.»
»Är hon inte dotter till överstelöjtnant Jahrmann på Tegneby? Då har hon väl pengar?»
»Nej. Hon studerar för det lilla som hon ärvt efter modern — hon står inte på riktigt god fot med sin far — det vill säga, han tyckte inte om att hon ville bli målarinna, och så ville hon inte ta emot något av honom.»
»Kors så dumt! — Min dotter, fru Arnesen, gift med komminister Arnesen, var här i julas, och hon känner lite till henne», sade fru Gram. »Hon menade för resten att det var av andra skäl, som överstelöjtnanten inte ville veta av henne — hon skall ju vara så vacker, men något vidare gott rykte.»
»Det är idel förtal», sade Jenny stelt.
»Ja, ni konstnärsfolk har det bra.» Fru Gram suckade. »Men jag förstår inte hur Helge har kunnat arbeta något. Jag tycker att han har aldrig skrivit om annat än att han har farit hit och dit på Campagnan med er.»
»Å—å», sade Jenny. — Det var så besynnerligt pinsamt att höra om det där nerifrån i fru Grams mun. »Kandidat Gram var mycket flitig tycker jag. Någon fridag måste man väl ta sig ibland.»
»Ja, vi husmödrar får allt reda oss utan men — vänta bara tills ni blir gift, fröken Winge. Men annars så vill ju alla människor ha fridagar. Jag har en systerdotter, som just har blivt folkskollärarinna — hon skulle ha studerat medicin, men så tålde hon det inte — hon måste sluta och gå igenom seminariet. Ja, jag tycker hon har fritt jämt, jag. Du överanstränger dig då sannerligen inte, Aagot, brukar jag säga till henne.»
Fru Gram försvann ut i tamburen. Jenny reste sig och såg på tavlorna.
Över soffan hängde ett stort Campagnalandskap. Man kunde tydligt se att Gram studerat i Köpenhamn. Det var bra och solitt tecknat, men tunt och torrt i färgen.
