I synnerhet förgrunden med de två italienskorna i nationaldräkt och de miniatyraktigt målade plantorna omkring den kullfallna pelaren var ledsam. Modellstudien inunder av en ung flicka var bättre.
Hon måste småle — det var inte att undra på om Helge hade litet svårt att finna sig till rätta i Rom och kände sig besviken — när han hade haft all den här italienska romantiken på väggarna hemma.
Där fanns många små brunaktiga, sirligt tecknade landskap från Italien med ruiner och nationaldräkter. Men den där studien av en präst var god. Några kopior — Corregios Danaë och Guido Renis Aurora — hu då! Några andra kopior av barocktavlor, som hon knappast kände till.
Så var där ett stort ljusgrönt sommarlandskap. Gram hade försökt att måla impressionistiskt. Men det var tunt och otäckt i färgen. Det här över pianot var bättre — solglimtar över åsen, luften var riktigt bra.
Vid sidan därav hängde ett porträtt av hans hustru, Det var det bästa — det var bra, verkligen bra. Utmärkt modellerad var figuren. Och händerna. Den högröda klänningen med uppfästningarna och de genombrutna svarta halvvantarna. Det olivbleka ansiktet med de mörka ögonen under pannluggen och den höga spetsiga svarta hatten med röd vinge. Men hon stod dess värre som klistrad mot bakgrunden, som var målad i kallt gråblått.
Och det där barnporträttet: »Putte, fyra år» stod det uppe vid ramen. Nej, Herre Gud — var det Helge, den där lilla buttra klumpen i vit skjorta — å, vad han var rar!
Fru Gram kom in med en bricka, rabarbervin och småbröd. Jenny mumlade något om besvär.
»Jag har stått och sett på er mans tavlor, fru Gram.»
»Ja, jag förstår mig ju inte mycket på det, men — jag, jag tycker nu att de äro storartade. Min man påstår
10—203336. Undset, Jenny.
