III.
Två dagar senare, medan Jenny stod och arbetade på eftermiddagen fick hon besök av Helges far.
Nu, då han stod där, med hatten i hand, såg hon att hans hår var alldeles grått — så grått att man inte kunde se vilken färg det ursprungligen haft. Men ung såg han i alla fall ut. Figuren var slank, en smula lutande, men inte som på en åldrad man utan snarare som om han varit för spenslig till sin längd. Och ögonen voro unga — ehuru de blickade trista och trötta ut ur det magra slätrakade ansiktet — men de voro så stora och så ljust blå, att de gjorde ett underligt vidöppet intryck, förundrat och tankspritt på samma gång.
»Ja, ni kan väl förstå att jag längtar efter att få hälsa på er, Jenny Winge», sade han och räckte henne handen. »Nej, kära — ta inte av er förklädet! Och säg ifrån om jag stör.»
»Nej, kära då», sade Jenny glatt. Hon tyckte om hans leende och hans röst, och hon kastade ifrån sig målarförklädet på vedlåren. »Det är snart för mörkt i alla fall. Så snällt av er att titta upp till mig.»
»Det är en evighet sen jag har varit på någon ateljé», sade Gram och såg sig om. Han satte sig i soffan.
»Umgås ni inte med någon av de andra målarna, inte med någon av era samtida?» frågade Jenny.
»Nej, inte med någon», sade han kort.
»Men —» Jenny tänkte sig för. »Hur i all världen har ni för övrigt hittat hit? — Har ni frågat er för hemma hos mig — eller i konstföreningen?»
Gram skrattade.
»Nej. Men jag såg er ju i trappan i förrgår. Och så i går, då jag gick till mitt arbete såg jag er igen — jag
