»Jag känner min son så lite, Jenny Winge. Jag vet i grunden ingenting säkert om hurudan han är. Men när ni tycker om honom, känner ni honom väl — säkerligen bättre än vad jag gör. Och det att ni håller av honom, det tar jag som bevis på att jag kan vara glad och stolt över honom. Jag har alltid trott att han var en bra pojke — ganska begåvad också. Att han håller er kär, det är jag viss på, nu sedan jag har sett er. Måtte han bara göra er lycklig, Jenny!»
»Tack», sade Jenny och gav honom handen igen.
»Ja» — Gram blickade framför sig. »Ni kan förstå att jag tycker om pojken — min ende son. Jag tror nog också att Helge tycker om mig — i grund och botten.»
»Det gör han. Helge är mycket fäst vid er. Både vid er och sin mor.» Hon rodnade i detsamma, som om hon sagt något otillbörligt.
»Ja, jag tror det. Men han har givetvis tidigt lärt sig inse att hans far och mor — att de inte voro något för varandra. Helge har haft ett dåligt hem, Jenny. Jag kan lika gärna säga det själv, för om ni inte redan har förstått det, så kommer ni snart nog att göra det; ni är bestämt en klok flicka. Men just därför tror jag att Helge skall förstå vad det är värt att ni två funnit varandra. Och han kommer att fara varligt fram med er och sig själv.»
Jenny slog i te.
»Så där! Helge brukade komma upp och dricka te hos mig i Rom om eftermiddagarna. Det var egentligen på de eftermiddagsstunderna, som vi lärde känna varandra, tror jag.»
»Och så blev ni förtjusta i varann?»
»Ja — inte genast. Det vill säga, i grunden voro vi det väl. Men vi tänkte inte annat än att vi voro goda vänner. — Ja, sen kom han ju också och drack te hos mig, kan ni väl förstå.»
Gram smålog och Jenny smålog också.
