150
»Kan ni berätta mig något om Helge då han var pojke — liten menar jag — och allt sådant.»
Gram smålog trist och skakade på huvudet.
»Nej, Jenny. Jag kan inte berätta er något om min son. Han var snäll och lydig jämt. Flitig i skolan — inte något ljus, men så där jämnt flink och flitig. Men Helge var mycket sluten av sig, som gosse — ja, som vuxen med — i alla fall gentemot mig — —
Berätta hellre ni, Jenny», log han varmt.
»Om vad då?»
»Om Helge, menar jag. Ja visa mig hur min son ter sig i en ung flickas ögon, då hon håller av honom. Nu är ni ju inte någon vanlig ung flicka heller — utan en duktig målarinna och klok och söt tror jag ni är. Kan ni inte säga mig, hur ni kom att tycka om Helge — vilka egenskaper hos gossen det är som gjort att ni valt honom — låt höra!»
»Ja.» Hon brast ut i skratt. »Det är nu inte så lätt att säga — vi blev som sagt förtjusta i varann.»
»Nå.» Han skrattade också. »Ja, det var nu dumt frågat, Jenny. Det var alldeles som om jag skulle ha glömt hur det är att vara ung och förälskad — inte sant?»
»Inte sant! Vet ni det säger också Helge så ofta. Det var också något som jag tyckte om honom för. Han var liksom så ung. Jag såg mycket väl att han var sluten av naturen — och så öppnade han så småningom sitt inre för mig.»
»Det förstår jag så väl — att man får tillit för er, Jenny. Ja, men berätta mera då —
Nej, ni behöver inte se så förskräckt ut. Jag menar naturligtvis inte att ni skall berätta mig er och Helges kärlekshistoria eller något dylikt —
Berätta mig bara lite om er själv och Helge. Om ert arbete, barn. Och om Rom. Så att jag, gamle man kan minnas igen hur det var att vara konstnär. Och fri.
