Och att arbeta med det, som var ens glädje att arbeta med. Och ung. Och förälskad. Och lycklig —»
Han blev sittande ett par timmar. Då han skulle gå och stod i överrock med hatten i hand, sade Gram lågt:
»Hör nu Jenny. För det tjänar ju inte något till att försöka dölja för er hur förhållandena i mitt hem äro. Det vore bättre när vi träffas där, om vi inte låtsas att vi redan känner varanda. Jag menar så att Helges mor inte får veta att jag gjort er bekantskap på egen hand. Också för er skull — så att ni inte blir utsatt för spydigheter och obehag. Det är nu en gång så, att bara hon vet att jag tycker om någon — i synnerhet en dam, så är det nog för att få henne ovilligt stämd emot den ifrågavarande.
Ni tycker väl det är underligt. Men Ni förstår mig väl?»
»Ja», sade Jenny spakt.
»Ja, farväl då, Jenny. Jag är så glad för Helges skull — vill ni tro det?»
Hon hade skrivit till Helge kvällen förut och
berättat om sitt besök i hans hem. Och hon hade läst
igenom brevet med en plågsam känsla av hur torr och fattig
beskrivningen blivit om hennes möte med modern.
Då hon skrev till honom denna afton, berättade hon om hans fars besök. Men så rev hon sönder brevet och började ett nytt. — Det var det där om att fru Gram inte skulle veta det, som var svårt att tala om. Det var pinsamt att börja med att ha hemligheter med den ena gent emot den andra. Å Helges vägnar erfor hon en slags förödmjukelse att hon på detta sätt blivit medveten om eländet i hans hem. Det slutade med att hon inte nämnde något alls om det i brevet — det var lättare att förklara det för honom då han kom.
