152
IV.
I slutet av maj hade det gått ovanligt många dagar om utan att Jenny haft brev från Helge. Hon började att bli ängslig — hade nästan bestämt sig för att telegrafera nästa dag, om hon ingenting hörde. På eftermiddagen var hon på ateljén, och så knackade det på dörren. Då hon öppnade blev hon gripen, kramad och kysst av en man, som stod ute i vindsgångens mörker.
»Helge!» Hon jublade. »Helge, Helge — får jag se på dig! Åh, men så du skrämde mig, din stygging! Åh, får jag se på dig — Helge — är det verkligen riktigt du —» Hon nappade av honom resmössan.
»Ja, det kunde väl inte gärna vara någon annan», menade han tryggt och skrattade.
»Ja, men, käre — vad vill nu det här säga, gossen min?»
»Det skall jag tala om för dig», sade han och hade inte tid till mer, utan pressade sitt ansikte mot hennes hals.
»Ja, jag ville överraska dig, förstår du.» De sutto hand i hand i soffan och pustade ut efter de första fröjdefulla kyssarna. »Och det lyckades också bra, gjorde det inte? Å, låt mig se på dig, Jenny! Vad du är vacker! Hemma tror de att jag är i Berlin nu. Jag tar in på hotell i natt och stannar inkognito i staden några dar — är det inte storartat, tycker du inte det? Det är för resten förargligt att du bor hemma, du. Annars hade vi kunnat vara tillsammans hela dagen.»
»Vet du», sade Jenny, »då du knackade trodde jag det
var din far, som kom.»
»Far?»
