»Ja.» Hon blev litet förvirrad själv i detsamma, Det syntes henne plötsligt svårt att förklara sammanhanget. »Ja, ser du, din far gjorde mig sin visit en dag och sen dess har han brukat komma upp ibland om eftermiddagen till teet. Och så har vi suttit och pratat om dig.»
»Men Jenny — det har du ju inte skrivit ett ord om — du har ju inte nämnt att du har träffat far.»
»Nej, jag har inte det du. Jag ville hellre tala om det för dig. Det är nämligen så ser du, att din mor vet inte om det. Din far menade att det var bättre att inte säga något om det.»
»Inte till mig?»
»Nej. Nej, det har vi inte talat om. Han tror visst att jag har talt om det för dig. Nej, det var för att din mor inte skulle veta att vi kände varandra.» Hon satt tyst ett slag. »Jag tyckte det var så — — ja jag tyckte inte om att skriva, att jag kommit till att få en hemlighet för din mor tillsammans med honom, förstår du?»
Helge teg stilla.
»Jag tyckte ju inte riktigt om det själv», fortsatte hon. »Men han kom nu upp på visit. Och jag tycker förfärligt bra om honom, Helge — jag är riktigt förtjust i din far.»
»Ja — far kan visst vara ytterst vinnande när han vill, och det att du är målarinna till —»
»Det är för din skull, Helge, som han bryr sig om mig. Det är det.»
Helge svarade inte härpå.
»Och mor har du bara sett den där enda gången?»
»Ja — men kära, rara vännen min — är du inte hungrig? Skall jag inte göra i ordning någonting åt dig?»
»Tack skall du ha! Och vi går väl ut och äter kväll tillsammans i afton?»
Det knackade ånyo på dörren.
»Det är din far», viskade Jenny.
