156
på — gav mig några råd, som voro goda för resten. Han vet ju en hel hop, ser du.»
»Tror du att far hade talang som målare?» frågade Helge.
»Ja, du. Det tror jag. De tavlorna som hängde hemma hos er voro ju inte så märkvärdiga. Men han har visat mig några studier, som han gömmer på kontoret. Jag tror inte att din far hade någon stor talang, men ganska fin och säregen. Bara alltför lätt påverkad från alla kanter. Men det tror jag återigen hänger ihop med hans stora förmåga att värdera och beundra det goda som han har sett andra göra. För du, han har så mycket förståelse för konst och kärlek till den —.»
»Stackars far!» sade Helge.
»Ja.» — Jenny smekte sin vän. »Det är kanske mycket mera synd om din far än du — och jag — anar.»
Så kysste de varandra och glömde att tala mer om Gert Gram.
»De vet ingenting hemma hos dig?» frågade Helge.
»Nej då», sade Jenny.
»Men i början du — då adresserade jag alla mina brev hem till din mamma — frågade hon aldrig vem det var som skrev till dig så där varenda dag?»
»Nej då. Min mamma är inte sådan.»
»Min mamma», sade Helge med plötslig häftighet. »Mor är nu absolut inte heller så taktlös, som du vill ha det till. Du är inte rättvis mot mor stackare — jag tycker att du för min skull kunde låta bli att tala om henne på det viset.»
»Men Helge!» Jenny såg upp på honom. »Jag har ju inte sagt ett ord om din mor, jag.»
»Du sade, min mor är inte sådan, sade du.»
»Nej, det gjorde jag inte. Min mor, sade jag.»
»Min mor, sade du. Att du inte tycker om henne är ju en sak för sig, fast ännu kan du inte ha skäl till det.
