Men du kunde ändå tänka på, att det är min mor det är tal om. Och jag håller i alla fall av henne, sådan som hon är.»
»Helge! Nej, men Helge då! —» Hon avbröt sig, ty hon kände att hon fick tårar i ögonen. Och det var så nytt för Jenny Winge att fälla tårar att hon ovillkorligt tystnade, skamsen och bestört. Men han hade redan varsnat det.
»Jenny, å Jenny, har jag gjort dig ont? Åh, Jenny min — Herre Gud! — Där ser du själv. Jag har inte väl kommit hem förrän det börjar —.» Han gav plötsligt till ett anskri och slog hotande ut i luften med sin knutna hand.
»Åh, jag hatar det, hatar det där som skall kallas mitt hem!»
»Gossen min, gossen min — du får inte — Åh, käre vännen min, ta det inte så!» Hon drog honom till sig så tätt, så tätt. »Helge! Hör mig, min älskade vän — vad har det med oss att göra då —» och hon kysste och kysste honom tills han slutade upp att gråta och skälva —.
V.
Jenny och Helge sutto i soffan inne i hans rum. De sutto med armarna om varandra men tego stilla.
Det var en söndag i juni och Jenny hade varit ute och gått med Helge på förmiddagen och ätit middag hos Grams och druckit kaffe, och de hade suttit alla fyra i vardagsrummet och slitit sig igenom eftermiddagen tills Helge fick Jenny in på sitt rum under förevändning att hon skulle läsa igenom något som han hade skrivit.
»Uff!» sade Jenny utåt rummet.
Helge frågade inte varför hon sade uff. Han lade
