på mig», sade Gram. Hans stämma och väsen voro alltid så pinsamt hövliga då han talade till sin hustru.
»Men sitter ni här inne?» sade hon till Helge och Jenny.
»Det är underligt», sade Jenny, »men nästan i alla hem tycker jag att herrummet är det trevligaste. Det var likadant hemma, då min far levde», tillade hon hastigt. »Det är väl för att det är inrett till arbetsrum.»
»Då skulle köket vara det allra trevligaste rummet i ett hus», skrattade fru Gram. »Ja, var tror du det blir mest arbetat, Gert, här i ditt rum eller i mitt — ja köket får väl kallas för mitt arbetsrum.»
»Jag medger att det otvivelaktigt görs största nyttan i ditt arbetsrum.»
»Ja», sade fru Gram, »och nu tror jag nästan att jag tar emot ert älskvärda anbud för en stund sen. — Vill ni vara snäll och hjälpa mig lite, fröken Winge? Det blir så sent, så —»
De sutto vid kvällsvarden, då det ringde. Det var
fru Grams systerdotter, Aagot Sand. Fru Gram
föreställde Jenny Winge.
»Å, är det ni som är målarinna och som Helge har varit så mycket tillsammans med. Jag tänkte det nästan. Jag såg er nere på Stenersgatan en dag i våras. Ni gick med morbror Gert och bar på några målargrejor —»
»Det är nog misstag, Aagot lilla», avbröt fru Gram. »När skulle det ha varit då?»
»Det var dagen före bönsöndagen. Jag gick från skolan —»
»Ja, det är nog sant», sade Gram. »Fröken Winge hade tappat målarskrinet på gatan, och jag hjälpte henne att plocka upp —»
»Det är ett sådant där litet äventyr, som du inte har biktat för din hustru —», fru Gram skrattade högt. »Jag hade ingen aning om att ni två kände varandra förut.»
11—203336. Undset, Jenny.
