168
står att hon håller honom med näbbar och klor, för att hon inte vill släppa honom —»
Han slängde sig på soffan. Jenny satte sig bredvid honom och kysste hans hår och ögon. Han gled ned på knä och lade huvudet i hennes sköte.
»Minns du sista kvällen, då jag sade godnatt till dig i Rom, Jenny? Håller du lika mycket av mig ännu?»
Hon svarade ej.
»Jenny?»
»Vi har det inte gott tillsammans i dag, Helge», viskade hon, »för första gången —»
Han lyfte huvudet.
»Är du ond på mig?» sade han lågt.
»Nej. Inte ond —»
»Vad då?»
»Nej, ingenting. — Bara —»
»Bara vad?»
»I afton», hon sökte efter ord, »när vi gick hem, då sade du att vi nog skulle göra en sådan färd ensamma — en annan dag. Det är inte som det var i Rom, Helge. Nu är det du som råder och säger, vad jag skall göra och inte göra.»
»Nej, nej, Jenny —»
»Jo. Du begriper att jag vill att det skall vara så. Att du råder. Men Helge, då måste du också hjälpa mig med allt det här — svåra —»
»Tycker du inte jag har hjälpt dig i dag då?» frågade han långsamt och reste sig.
»Jo, kära då — du kunde ju inte göra något — —»
»Skall jag gå nu?» viskade han om en stund och tryckte henne intill sig.
»Du skall göra som du själv vill», sade hon sakta.
»Du vet vad jag vill. Vad vill du — helst?»
»Jag vet inte vad jag vill, Helge.» Hon brast i detsamma i gråt.
