»Jenny! Å, Jenny!» Han kysste henne sakta många gånger. Men då hon blivit lugnare tog han hennes hand.
»Jag går nu, du. Sov gott, vännen min! Du skall inte var ond på mig. Du är trött, stackars liten!»
»Säg vackert godnatt till mig!» bad hon och hängde sig om hans hals.
»Godnatt, söta, älskade Jenny min! Du är trött, stackare — så trött så. Godnatt! Godnatt!»
Så gick han. Och så grät hon igen.
VI.
»Det var egentligen det här, som jag ville att du skulle se», sade Gert Gram och reste sig. Han hade legat på knä och rotat i kassaskåpets nedersta fack.
Jenny sköt åt sidan de gamla skissböckerna och makade den elektriska bordslampan närmare sig. Han torkade dammet av en stor portfölj och lade den framför henne.
»Det är många år sen, kan du tro, som jag har visat det här åt någon — eller ens sett på det själv. Men jag har länge önskat att du skulle göra det. Ända från den första gången, då jag var uppe på din ateljé. Den dagen då du var här nere för att se på bilderna av Helge som liten tänkte jag att jag skulle fråga om du ville se det. Och sedan också den tiden, då du arbetade här bredvid.
»Ja, det är underligt, Jenny. När jag kommer att tänka på det medan jag sitter här om dagarna i mitt vardagsslit —» han såg sig omkring i det lilla trånga kontoret. »Här har jag jordat alla mina ungdomsdrömmar. Därborta i skåpet ligger de som lik i sin sarkofag, och här går jag själv — en död och glömd konstnär —.»
Jenny teg. Gram nyttjade ibland uttryck, som föreföllo henne så sentimentala. Fast hon visste att den känsla
