174
Han smålog trött.
»Jag är nu inte så gammalmodig, Jenny, som du visst tror. Jag ser inte någon synd i det att två unga människor som älskar varandra och känner att de hör samman ger sig åt varandra vare sig under laglig eller olaglig form. Men jag förförde verkligen Rebecka. Hon var oskyldig, då jag mötte henne — inte bara rent fysiskt, menar jag. Jag såg hurudan hon var — hon anade det inte själv. Jag förstod hur lidelsefull, svartsjuk och tyrannisk hon kulle bli i sin kärlek — men jag gav tusan i det — det smickrade mig att det var mig denna vilda lidelse gällde — att jag ägde denna vackra flicka så helt. Och det var givetvis inte min tanke att tillhöra bara henne, som jag visste att hon skulle komma att fordra. — Ja, inte så att jag tänkte på att överge henne. Men jag menade att jag nog skulle förstå att hävda mig själv och hålla utanför vårt förhållande det som jag inte ville ge henne — mina intressen, mitt arbete — mitt egentligaste liv, fast jag visste, att hon skulle försöka att ta alltsammans. Det var ju idiotiskt av mig — jag visste att jag var svag och hon stark och hänsynslös. Men jag beräknade att hennes större lidelse skulle ge mig, som i vissa punkter var förhållandevis kall, ett övertag.
Och jag såg att utom sin stora förmåga att älska ägde hon inte mycket. Hon var fåfäng och obildad och avundsjuk och simpel. Vi hade inte någon själisk gemenskap — men jag saknade det inte. Jag ville ju bara äga hennes sköna kropp och njuta hennes förtärande lidelse —»
Han reste sig och gick fram till Jenny. Och han grep hennes händer och tryckte dem för ett ögonblick mot sina ögon.
»Kunde jag vänta mig att ett äktenskap med henne skulle bli annt än elände. — Jag måste skörda vad jag sått. Jag måste alltså gifta mig med henne. Det var en förfärlig tid. — För då hon kom upp på min ateljé var hon vild och galen av lusta — hånade alla gamla tanters för-
