176
inte att försöka och försöka, när jag inte trodde på mig själv — trött och utmattad som jag var av detta samliv, som mer och mer blev en karikatyr. Hon förebrådde mig det — men i hemlighet triumferade hon.
Så var det barnen. Hon blev svartsjuk, då hon såg att jag fäste mig vid dem och att de fäste sig vid mig. Inte ville hon dela mig med barnen och inte ville hon dela barnen med mig —
Hennes svartsjuka har ju blivit rent till en galenskap med åren. Ja, du ser ju själv —»
Jenny såg upp på honom.
»Hon tål knappast att jag är i samma rum som du — inte en gång när Helge är närvarande —»
Hon satt tyst ett ögonblick. Så gick hon bort till honom och lade sin händer på hans skuldror.
»Jag förstår inte — nej jag förstår det inte», viskade hon, »att du står ut med ett sådant liv —»
Gert Gram böjde sig fram och lade sitt huvud mot hennes axel.
»Jag förstår det inte själv, Jenny —»
Och då han i nästa ögonblick lyfte sitt ansikte och deras blickar möttes, lade hon sin hand om hans hals och överväldigad av en förtvivlad öm medlidsamhet kysste hon hans panna och kind.
Hon blev förskräckt själv efteråt — medan hon såg ned i hans ansikte så som det vilade mot hennes skuldra med slutna ögon. Men så drog han sig sakta ifrån henne och reste sig.
»Tack, Jenny liten!»
Gram lade teckningarna tillbaka i portföljen och
ordnade bordet.
»Ja, Jenny — jag vill hoppas att du måtte bli riktigt lycklig. Du är så ung och ljus, du, och så käck och energisk och begåvad. Kära barnet mitt — du är det som jag
