ville ha varit. Men jag var det aldrig. — Han talade lågt, med själsfrånvarande röst.
»Jag tänker mig», sade han kort därpå lugnt, »att så länge ett förhållande är nytt och — man inte har levat sig samman — kan det vara så mycket som är vanskligt. Jag skulle önska att ni inte kom att bo här i staden. Ni skulle vara ensamma — långt borta från anhöriga och allt sådant — den första tiden.»
»Helge söker ju den där befattningen i Bergen, som du vet.» Och återigen kom den där ofattbara förtvivlan och ångesten över henne, då hon tänkte på honom.
»Talar du aldrig med din mor om det här, Jenny? Varför gör du inte det? Håller du inte av din mor?»
»Jo visst håller jag av mamma.»
»Jag tycker det skulle vara bra för dig att rådgöra med henne — tala med din mamma.»
»Det tjänar ingenting till att rådgöra med andra. Jag tycker inte om att tala med någon om sådant», sade hon avvisande.
»Nej, nej. Du är —» Han hade stått till hälften vänd mot fönstret. Och nu ryckte han plötsligt till och viskade lågt och upprört till henne:
»Jenny — hon går där nere».
»Vem?»
»Hon — Rebecka —»
Jenny reste sig. Hon kände det, som om hon velat skrika — av förbittring och vämjelse. Och hon började att skälva — varenda fiber i henne krympte samman, ville värja sig — hon ville inte in i detta, allt detta stygga motbjudande — misstankar, kiv, hatfyllda ord, trätor, scener, vad visste hon allt — Nej, hon ville inte in i det.
»Jenny — du darrar ju, barnet mitt — du skall inte vara rädd — dig skall hon inte få göra något.»
»Jag är långt ifrån rädd». Hon blev kall och hård med ens. »Jag har varit här och hämtat dig — vi har sett
12—203336. Undset, Jenny.
