178
lite på dina portföljer — och nu går jag hem till dig till te.»
»Det är ju inte säkert att hon har sett något».
»Det är vid Gud inte något som vi behöver dölja. Vet hon inte att jag har varit här så skall hon få veta det. Jag följer med dig hem — hör du det, vi måste det, både för din skull och för min.»
Gram såg litet på henne.
»Ja — så tar vi det på oss då».
Då de kommo ned på gatan var fru Gram gången.
»Vi får ta spårvagnen, Gert, det är sent.» Hon gick några steg. Så sade hon häftigt: »För Helges skull också, måste vi — det går inte an för hans skull heller med det här hemlighetsmakeriet oss emellan —.»
Fru Gram öppnade själv för dem. Och medan Gert
Gram kom med sin förklaring mötte Jenny frimodigt
hennes onda ögon.
»Det var då tråkigt att Helge skulle vara ute i kväll, tror ni inte att han kommer hem tidigare, fru Gram?»
»Det var då också märkvärdigt, min vän, att du inte kom ihåg det» sade fru Gram till sin man. »Det kan inte vara något nöje för fröken Winge heller att sitta här med oss ensamma gamla hela kvällen.»
»Å kära, för den sakens skull —» sade Jenny.
»Jag kan verkligen inte minnas att Helge yttrade något om att han skulle vara borta i kväll», sade Gram.
»Tänk att få se er utan handarbete», smålog fru Gram då de efter kvällsvarden sutto i vardagsrummet. »Ni som alltid är så flitig.»
»Nej jag kom inte att gå hem emellan, det var så sent då jag gick från ateljén. Kan ni inte låna mig ett fru Gram?»
Jenny konverserade med henne om priset på påbörjade arbeten här och i Paris och om de böcker, som hon hade
