lånat henne. Gram satt och läste, allt emellanåt kände Jenny hans ögon riktade på sig.
Vid elvatiden kom Helge.
»Vad är det nu igen?» frågade han då de gingo ned för
trapporna. »Har det varit någon scen därhemma igen?»
»Inte alls.» Hon talade hetsigt och irriterat. »Men din mor tog förmodligen onådigt upp att jag kom hem i sällskap med din far».
»Det tycker jag också att ni kunnat undvika», sade Helge stillsamt.
»Jag tar spårvagnen hem.» Övernervös som hon var, ryckte hon sig plötsligt obehärskat lös ifrån honom. »Jag orkar inte mer i afton, hör du. Jag vill inte ha sådana här scener med dig, var gång jag har varit hos er. Godnatt!»
»Nej men Jenny då! Jenny! —» Han sprang efter henne, men hon var redan vid hållplatsen. Spårvagnen kom i detsamma och Jenny sprang upp i den och lät honom stå där.
VII.
Hon gick av och an och drev i ateljén förmiddagen efter. Ta sig något för mäktade hon inte.
Regnet föll stritt och tätt mot det stora snedfönstret. Allt emellanåt stannade Jenny och såg ut över de våtblanka skiffertaken och de svarta skorstenspiporna och telefontrådarna, där regndropparna trillade som pärlor ned över trädens båglinje, löpte samman och och droppade av medan nya droppar kommo lika fort glidande.
Hon kunde resa ut till Bundefjorden till mamma och barnen ett par dar. Bort från det här måste hon. Eller — om hon skulle resa från staden, ta in på ett hotell någonstans, skriva efter Helge — få tala med honom i fred.
