»Nej, jag tänkte resa till Holmestrand på ett par dar. Jag tänkte skriva och be dig komma dit, så att vi fick vara tillsammans ett tag igen utan att några obehöriga blandade sig i det och ställde till scener. Jag ville gärna få tala med dig i lugn och ro.»
»Jag ville också gärna få tala med dig. Kan vi inte gå upp till dig?»
Hon svarade inte strax.
»Är det någon däruppe?» frågade han.
Jenny såg på honom.
»Någon uppe på min ateljé, då jag har gått?»
»Det kunde ju vara någon som du inte ville gå ut tillsammans med.»
Hon blev blossande röd.
»Varför det? Jag kunde ju inte veta, att du satt här och lurade på mig.»
»Kära Jenny, du kan väl förstå — jag menar inte, att det behövde vara något orätt från din sida.»
Jenny sade ingenting, men gick uppför trapporna igen. Och uppkommen på ateljén satte hon handväskan ifrån sig och blev stående med ytterkläderna på och såg på hur Helge tog av sig regnrocken och ställde paraplyn i en vrå.
»Far berättade mig i morse att du hade varit borta hos honom och så att mor hade gått utanför.»
»Ja», hon stod kvar ännu. »Det är verkligen ett underligt maner ni har där hemma hos er — att gå så där på lur. Jag får lov att säga att jag har lite svårt att vänja mig vid det.»
Helge blev röd.
»Käraste Jenny — jag måste tala med dig. Portvakterskan sade att hon var säker på att du var uppe. Du kan väl veta att jag inte misstänker dig.»
»Jag vet snart varken ut eller in», sade hon i uppgiven ton. »Jag härdar inte ut med mera av det — och den här misstänksamheten och hemlighetsmakeriet och ofri-
