»Kom hit!» Han ledde henne bort till soffan och satte sig ned med henne. »Jag vill fråga dig om en sak.
Älskar du mig, Jenny?»
»Det vet du?» sade hon snabbt och skyggt.
Han tog hennes kalla hand i bägge sina:
»Jag vet att du har gjort det en tid.
Gud skall veta att jag aldrig förstod varför. Men jag visste att det var sant, när du sade det. Hela ditt väsen mot mig var kärlek och godhet och glädje. Men jag har alltid fruktat att det skulle komma en dag, då du inte längre älskade mig.»
Hon såg upp i hans vita ansikte.
»Jag håller så förfärligt mycket av dig Helge.»
»Jag vet nog det.» Han smålog flyktigt. »Jag vet väl att du inte är av det slaget, som blir kall med ens mot någon som du har älskat. Jag vet att du inte vill göra mig ont — du kommer att lida av det själv, när du inte älskar mig mera.
Jag håller så gränslöst mycket av dig, ser du.»
Han böjde sig ned i gråt. Och hon drog honom till sig.
»Helge! Gossen min — kära, kära gossen min.»
Han lyfte huvudet och sköt henne sakta ifrån sig.
»Jenny — den där gången i Rom — jag kunde ha tagit dig då. Du ville bli min — helt min. Du var fullkomligt villig — det fanns inte något tvivel i din själ på att det var lyckan att vi två levde samman. Jag var inte så säker — det var väl därför jag inte vågade.
Och sedan här hemma. Jag längtade så gränslöst. Jag ville ha dig helt för jag var så rädd att mista dig en dag. Men jag märkte att du vek alltid undan när du förstod att — begäret — vaknade inom mig.»
Hon såg förfärad upp på honom. Det var så. Hon hade inte velat kännas vid det — men han sade sant.
»Om jag bad dig nu. Nu strax. Ville du?»
Jenny rörde läpparna. Så sade hon snabbt och fast:
