stirrade på den mörka kyrkan, och han böjde huvudet bakåt och följde med ögonen den smäckra stenspiran, som pekade rakt in i aftonhimlen, där de sista skyarna sjunkit ned på taken åt det håll, som han kommit ifrån, och de första stjärnorna borrade sina glimmande ljusnålar ut genom mörkret, som tog till att tätna däruppe.
Och hans öra fylldes igen av det underligt smällande plasket av vatten, som störtar ned mot ett stenbäcken, och det mjuka sorlet av överströmmande flöde från skål till skål ned i bassängen. Han gick tätt intill den ena springbrunnen och såg på den tjocka vita strålen, som drevs uppåt liksom i hetsigt trots och bröt samman högt uppe, mörk mot luftens klarhet och sjönk tillbaka i mörkret, där vattnet lyste vitt igen — stirrade, tills en liten vindstöt tog tag i vattenstrålen och böjde den fram över honom. Det plaskade inte längre smällande mot stenbäckenet utan stänkte väsande över honom med isande droppar i den kyliga kvällen.
Men han blev stående kvar, lyssnade och stirrade, gick litet, stannade och gick igen, men helt sakta för att höra viskningen inom sig själv. Nu var han här, nu var han verkligen här — långt, långt borta från allt det som han hade längtat så förtärande bort ifrån. Och han gick ändå saktare, smygande likt en som rymt ur ett fängelse.
Det låg en restaurant nere vid hörnet av gatan. Han gick dit, fann på vägen en cigarrbod och försedde sig med cigarretter, vykort och frimärken. Medan han väntade på sin biff och drack stora klunkar av rödvinet, skrev han kort till sina föräldrar, till fadern: »Jag tänker så mycket på dig här nere i afton» — och han smålog bittert — ja, det var då för resten sant. Men till modern skrev han: »Jag har redan köpt en liten sak åt dig — det första jag köpt här i Rom.» Mor stackare, hur hade hon det månn tro. Han hade ofta visat sig kärlekslös mot henne de sista åren. Han packade upp tingesten
