184
»Ja.»
Helge log sorgset och kysste hennes hand.
»Villigt och gärna? För att du vill vara min? För att du inte kan tänka dig någon annan lycka än att du är min och jag är din? Inte bara för att du vill vara snäll emot mig? Inte bara för att du inte vill svika ditt ord? Svara sant!»
Hon kastade sig ned över hans knä i gråt:
»Låt mig resa bort! Jag vill resa till fjällen. — Hör du, Helge — jag vill finna igen mig själv — jag vill bli din Jenny, som jag var i Rom. Jag vill, Helge — jag vet varken ut eller in — men jag vill. När jag blir lugn skriver jag till dig — då kommer du — och då är jag bara, bara din egen Jenny igen.
»Jenny», sade Helge lågt: »Jag är min mors son. Vi ha kommit bort ifrån varandra — vi ha redan kommit bort från varandra. Kan du inte överbevisa mig om att jag är allt på jorden för dig så … Den ende … mer än allt annat, ditt arbete, dina vänner, som jag kände att du hörde samman med, mera än med mig — liksom du är främmande för de människor som jag hör ihop med.»
»Jag kände mig inte så främmande för din far», viskade Jenny gråtande.
»Nej, men far och jag äro främmande för varandra, Jenny. — Där är nu ditt arbete, i vilket jag aldrig kan vara helt samman med dig. Jenny, jag vet nu att jag kan bli svartsjuk på det med. Jenny — förstår du inte att jag är hennes son. Är jag inte säker på att jag är allt på jorden för dig så kan jag inte låta bli att vara svartsjuk — gå i ångest för att en dag kommer där någon, som du kan älska mera helt — som förstår dig bättre — jag är svartsjuk av naturen.»
»Det får du inte vara Helge, då går allting sönder. Jag tål inte att bli misstrodd. Hör du det — jag skulle lättare förlåta, om du bedrog mig än om du tvivlade på mig.»
