»Det skulle inte jag.» Han log ett plågat leende.
Jenny strök håret från pannan och torkade ögonen.
»Helge, vi håller ju av varandra. När vi kommer bort från allt det här — och om vi båda vill att det skall bli bra. När två människor vill hålla av varandra och vill göra varandra lyckliga —»
»Jag har sett för mycket du, Jag törs inte bygga på din och min vilja. Det finns också andra, som har satt sin lit till den goda viljan. Jag har sett till vad för ett helvete två människor kan göra livet för varandra — du skall svara på det, som jag frågade dig om:
Älskar du mig? Vill du vara min — som i Rom? Skall jag stanna hos dig i natt? Vill du det helst av allt i världen?»
»Jag håller av dig, Helge», hon grät sakta och förtvivlat.
»Tack», sade han. Och han tog hennes hand och kysste den. »Du rår ju inte för, stackars liten, att du inte älskar mig. Det vet jag nog.»
»Helge!» klagade hon bönfallande.
»Du kan inte säga, Jenny, att jag skall stanna, därför att du inte kan leva utan mig. Törs du ta ansvaret för allt, som kan komma efteråt, om du säger att du älskar mig — för att jag inte skall gå bedrövad ifrån dig nu —?»
Jenny satt och stirrade ned i sitt sköte.
Helge tog på sig regnrocken och grep sin paraply.
»Farväl Jenny!» Han tog hennes hand.
»Går du ifrån mig, Helge?»
»Ja, Jenny, jag går.»
»Kommer du inte igen då?»
»Inte, om du inte kan säga ja till det som jag frågade dig om».
»Jag kan inte säga det nu», viskade hon förtvivlad.
Helge strök flyktigt hennes hår. Så gick han.
Jenny satt kvar i soffan och grät. Hon grät bittert
