»Nej men, kära Jenny — du är ju alldeles ifrån dig —»
Hon gick före honom inåt gången och låste upp ateljén. Det var ännu dagsljust där och Gert Gram såg på henne. Han var själv blek.
»Är det så svårt för dig, Jenny? — — Helge sade — — jag förstod det i alla fall så — att ni hade kommit överens om — att ni båda tyckte, att ni inte passade för varandra.»
Jenny teg. Men då hon hörde en annan säga det kände hon ett behov att protestera. Hon hade inte riktigt förstått förut — att det var förbi. Men här stod han ju och sade: att de hade kommit överens om, att det var det bästa, och Helge hade rest, och den kärlek, som hon hade känt för honom en gång, var borta — hon kunde inte finna den hos sig längre — och så var det förbi, men Gud i himmelen, hur var det möjligt, att det kunde vara förbi utan att hon vetat det.
»Är det så svårt för dig, Jenny?» frågade han igen. Håller du då av honom ännu i alla fall —?»
Jenny vände hastigt huvudet.
»Ja, visst håller jag av Helge.» Hennes stämma darrade en smula. »Man slutar väl inte upp utan vidare att hålla av den som man har älskat — man kan väl inte vara likgiltig för om man gör en annan ont.»
Gram svarade inte strax. Han satte sig i soffan, vände på sin hatt och såg på den.
»Jag förstår nog att det är tungt och svårt för er båda. Men, Jenny — när du tänker närmare över det — tror du inte själv att det är bäst för er båda?»
Hon svarade ej.
»Hur innerligt glad jag blev då jag råkade dig och såg vilken kvinna det var som min son vunnit — det kan jag inte säga dig. Det föreföll mig, som om min gosse skulle få allt det, som jag fått lov att avstå från i mitt liv. Du var så vacker och så fin, jag hade ett intryck av att du var lika god som du var klok och stark och själv-
