188
ständig — och så var du en begåvad konstnärinna, som varken tvivlade på mål eller medel. Du talade glatt och varmt om ditt arbete och glad och varm om din fästman.
»Så kom Helge hem. Och jag tyckte du blev så förändrad — mycket snart. Allt det pinsamma som nu en gång hör till ordningen för dagen i mitt hem gjorde allt för starkt intryck på dig. Jag tyckte det var en omöjlighet att något sådant som en — obehaglig tillkommande svärmor — skulle kunna förbittra lyckan fullständigt för en ung älskande kvinna. Jag började att frukta för att det var ett djupare missförhållande, som du led av och som du så småningom fått upp ögonen för. Att du såg att din kärlek till Helge inte var så bergfast som du trott. Att det gått upp för dig att du och han i grunden inte passade för varandra, som du naturligtvis hade trott. Att det mera var en ögonblicklig stämning som sammanfört er. — Där nere, där ni båda voro ensamma — fria från hemmets tvång och alla vardagliga band, ensamma i nya omgivningar, bägge två unga och fria och lyckliga vid ert arbete — och väl bägge två med ungdomens kärlekslängtan i sinnet — skulle det inte kunna väcka en tillfällig sympati och förståelse — även om den sympatien och förståelsen inte nådde till den djupaste grunden av bådas väsen.»
Jenny stod borta vid fönstret och såg över till honom. Hon erfor en underlig inre motvilja vid hans ord — Herre gud, han hade väl rätt. Men han förstod ju inte alls, där han satt och lade ut det hela, vad det var som gjorde henne ont.
»Det gör inte saken bättre — till och med om det ligger något i vad du säger. Kanske du har rätt.»
»Men det är i alla fall bättre, Jenny, att ni själva har kommit till att inse det nu. Än om det hade kommit sen när bandet blivit fastare knutet och det skulle bli så mycket smärtsammare att lösa det.»
»Det är inte det — det är inte det», bröt hon plötsligt
