190
Men jag var tjuguåtta år, då jag träffade Helge, och jag hade aldrig varit förälskad — och jag var ledsen för det och ville gärna pröva det —. Han var förälskad, varmt och ungt och uppriktigt, och det frestade mig. — Så ljög jag för mig själv, precis som alla andra kvinnor — det föll värme över mig från honom och jag skyndade mig att inbilla mig själv att jag var varm. Fastän jag visste att den illusionen kan man inte hålla liv i länge — inte längre än tills det krävs lite av ens kärlek. — Och andra kvinnor de begår sådant i all oskuld, därför att de inte vet skillnad på ont och gott och alltid ljuger för sig själva — Men jag kan inte ursäkta mig med det.
Å, jag är således i verkligheten precis lika liten och egoistisk och lögnaktig som andra kvinnfolk — så du kan vara viss på Gert att jag kommer knappast att stifta bekantskap med din stora och sanna kärlek —.»
»Jo Jenny» — och Gert hade igen samma sorgmodiga leende. »Jag ser du — Gud skall veta jag är varken stor eller stark och i lögn och styggelse hade jag levat i tolv år och jag var tio år äldre då än du är nu — då träffade jag en — som lärde mig att tro på den känsla, som du nu talar så hånfullt om — så att jag aldrig mer kan tvivla på den.»
Det var tyst en stund.
»Och du — blev kvar hos henne» — sade Jenny lågt.
»Vi hade barnen. Jag insåg inte den gången att jag inte kunde vänta att få det ringaste inflytande över mina egna barn. Absolut inte, när en annan än deras mor ägde — hela mitt hjärta och hela min själ.
Hon var också gift — olyckligt gift. Hade en liten flicka. Henne kunde hon väl ha tagit med sig. Mannen drack.
Det var också en del av straffet, ser du, straffet för det förhållande som jag hade inlåtit mig i till — henne — som aldrig hade varit något för annat hos mig än mina sinnen.
Vårt förhållande var för vackert för att kunna bestå i
