lögn. Vår vackra, ljuvliga kärlek måste vi dölja som en förbrytelse.
Å, Jenny liten!
Det var hela lyckan, ser du.»
Hon gick fram till honom, och han reste sig upp. De stodo där helt nära varandra, utan att röra sig och utan att tala.
»Jag måste gå, liten», sade han plötsligt forcerat och torrt. »Jag måste vara hemma i vanlig tid, förstår du — Annars blir hon bara misstänksam.»
Jenny nickade:
Gert Gram gick mot dörren, och Jenny följde honom.
»Du skall visst inte vara rädd för att ditt hjärta inte kan älska.» Han skrattade plötsligt sakta. »Jag tror att det är ett stolt litet hjärta, Jenny — och varmt!
Vill du fortfarande räkna mig till dina vänner, lilla barn?»
»Ja — tack», sade Jenny sakta och gav honom sin hand. Och han böjde sig ned och kysste den länge — längre än någonsin förr.
IX.
Gunnar Heggen och Jenny Winge skulle ha utställning tillsammans i november. Han kom till huvudstaden av den anledningen. Under sommaren hade han legat nere i Smaalenene och målat röd granit och gröna granar och blå himmel. Sedan hade han gjort en tur till Stockholm och fått sälja en tavla där.
»Hur har Cesca det?» frågade Jenny. De sutto uppe
hos henne på förmiddagen och drucko pjolter.
»Ja, Cesca ja» — Gunnar tog en klunk ur sitt glas, rökte och såg på Jenny och Jenny såg på honom.
