192
Det var så underligt att sitta tillsammans med honom igen och tala om människor och ting, som hon kommit så långt bort ifrån. Det var som om det skulle ha varit i ett land långt borta på andra sidan om alla världshav, som hon hade känt honom och Cesca — levat med dem och arbetat med dem och varit glad tillsammans med dem.
Det öppna, solbrända ansiktet hans, och den sneda näsan. Han hade fått ett slag över den då han var barn. Det var det som räddat Gunnars fysionomi, sade Cesca — annars skulle han ha varit den mest sötsliskiga Adonistyp. Det hade hon sagt därborta i Viterbo.
Det låg något i det — drag för drag var han i grunden en Adonis. Med den låga och breda pannan under den brunvågiga luggen, de stora, stålblå ögonen och den röda fylliga munnen full av blanka, vita tänder. Han var solbränd ända ner på den runda, kraftiga halsen och hans axelbreda, något korta gestalt var nästan brutalt välskapad och muskelfast. — Den sinnliga munnen och de fylliga ögonlocken hade likväl ett förunderligt oskyldigt, oberört uttryck och han kunde småle så oändligt förfinat. Hans händer voro ett par riktiga arbetarnävar med tjocka senor och grova leder på de korta fingrarna men han rörde dem på ett egendomligt levande och behagfullt sätt.
Han hade blivit litet mager — men han såg sund och belåten ut och hon själv kände sig så trött och otillfredsställd. Han hade arbeta hela sommaren och läst grekiska tragedier och Keats och Shelley, då han inte målade.
»Men jag har lust att läsa de tragedierna i orginal», sade Gunnar, »så jag får lov att lära grekiska och latin.»
»Herre Gud!» sade Jenny. »Jag är rädd för att det är så mycket, som du absolut måste lära för att få fred i din själ, så att du inte får tid att måla till slut — utom på fristunder.»
»Ja, men jag måste lära det, Jenny. Jag skall nämligen skriva några artiklar.»
