»Du också! Skall du också skriva artiklar nu?» — Hon skrattade.
»Ja, en hel rad om en hel massa saker. Och bland annat om det att vi måste få in i skolan igen både grekiska och latin — vi får se till att vi får lite kultur här uppe också.»
»Å, fanken i det!» sade Jenny.
»Ja, just, fanken i det! För det kan inte gå på det här sättet längre att vår nationella symbol skall vara ett rosigt grötfat med några utskurna krusiduller — som ska betyda en klumpig efterbildning av den tarvligaste av alla stilarter — rokokon.
Ja för det är på det viset som vi äro nationella här uppe, ser du. Du vet att det berömligaste som kan sägas om någon här i landet — konstnär eller annan framstående person — är att han har brutit. Brutit med skola eller tradition eller vedertagna begrepp om folkskick och vanliga civiliserade människors uppfattning om passande uppförande och anständighet. Nu har jag emellertid lust för en gångs skull att bemärka att under våra förhållanden häruppe vore det för visso mera förtjänstfullt om någon sökte att knyta förbindelser — tillägna sig — taga byte och släpa hem till vår håla litet av de hopade skatter, som man kallar kultur ute i Europa.
Bryta, ser du — ett litet led ut ut sammanhanget därute — knipa ett enstaka monument ut ur en stil, rent bokstavligt talat — och det samma när det gäller någon kulturell strömning — och tälja om det och spika på det efteråt så klumpigt och fult att det blir oigenkänneligt till sist, och så skräna att det är originellt och patent, nationellt norskt —.»
»Ja, ja, men de där synderna begicks ju på den tiden, då den klassiska bildningen officiellt var grundvalen för all bildning här uppe.»
»Ja visst ja. Men det var bara en liten bit av klassicismen. Ett brottstycke. Lite latinsk grammatik och sådant
13—203836. Undset, Jenny.
