14
— det var visst en eau de cologneflaska — och såg på den och han bifogade några rader — han klarade sig med språket, och det var inte så svårt att pruta i butikerna.
Maten var god men dyr. Nå, bara han blev mera hemmastadd här så lärde han sig nog att ställa det billigare. Mätt och upplivad av vinet gick han nedåt i en ny riktning — skymtade långa, låga förfallna hus och höga trädgårdsmurar, kom genom en förfallen valvport fram till en bro och gick ut på den. En man i en vaktstuga hejdade honom och fick Helge att begripa att han skulle ut med en soldo. På andra sidan bron låg en stor, mörk kyrka med kupol.
Där kom han in i ett virrvarr av mörka, trånga gränder. I det hemlighetsfulla dunklet anade han gamla palats med framskjutande takgesims mot himlen och förgallrade fönster vid sidan om eländiga ruckel och små kyrkfasader inne bland husraderna. Trottoarer fanns inte — han trampade i mystiskt avfall, som låg och stank i rännstenen. Och utanför de smala upplysta krogdörrarna och under de få gaslyktorna skymtade han mörka människogestalter.
Helge kände någonting mitt emellan hänförelse och ängslan — gossaktig spänning. Men han började samtidigt att undra på hur han skulle komma ut ur denna labyrint och hur han skulle finna vägen tillbaka till sitt hotell långt borta i andra ändan av världen. Han fick väl kosta på sig en droska.
Och han gick nedåt en ny, trång gata — ganska folktom. Mellan de höga husen, vars väggar sköto rakt upp med svarta fönsterhål, inskurna utan några simser, sträckte sig en strimma av himmel, blåklar och mörkt lysande, och nere på den ojämna stenbron rykte damm, fladdrande pappersbitar och halmstrån upp för en liten vindstöt.
Två kvinnor kommo bakom honom och gingo om honom. Det var just invid en gaslykta — det klack till i honom: det var de två som han lagt märke till på Cor-
