194
där. Aldrig har vi här hemma haft hängande några bilder av det, som man kallar den klassiska andan bland verken av våra dyrbara förfäder. Men så länge vi inte har det, så äro vi utanför Europa. Känner vi inte grekernas och romarnas historia som vår egen kulturs äldsta historia, så har vi inte europeisk kultur. — Det kan ju vara precis detsamma, hur den historien i verkligheten var, men så som den har blivit överlämnad till oss — krigen mellan Sparta och Messene till exempel — faktiskt var det ju bara några halvvilda stammar av getaherdar som lågo i fejd med varandra för längesedan. Men enligt traditionen, sådan som vi har den äro de det klassiska uttrycket för den drift, som gör att ett sunt folk hellre låter hugga ner sig till sista man än den tål våld på sin individualitet och på rätten att rå sig själv — Ja, Herre Gud, vi har ju inte slagits för vår ära på många hundra år, och proppat buken full med några millioner hästlass med pannkaka och gröt sedan dess — perserkrigen voro ju naturligtvis i grunden någonting ganska smått — men för ett livsdugligt folk betyder Salamis och Termopyle och Akropolis blomstringen av alla de ädlaste och sundaste instinkter som finnas och orden kommer att lysa så länge som de instinkterna har värde — och ett folk tror att det har egenskaper att hävda och en nutid och en framtid att vara stolta av. — Och så länge kan en skald skriva en levande dikt om Termopyle och fylla den med sina egna levande känslor. Leopardis ode till Italien — minns du att jag läste det för dig en gång?»
Jenny nickade.
»Det är lite retorik i det — men Gud i himmelen, vad det är vackert — är det inte? — Minns du det där om Italia, den skönaste kvinna, som sitter fängslad i stoftet med upplöst hår och fäller tårar ned i sitt sköte. — Och hur han önskar att han vore en av de unga grekerna, som gick mot döden i Termopyle, muntra och lustfyllda, som till dans. Och deras namn äro heliga och Simonides sjunger döende jubelsånger från toppen av Antelos —
