Och alla de gamla härliga berättelserna är som symboler och parabler, som aldrig kan bli gamla. Tänk bara på Orfeus och Euridike — så enkelt: kärlekens tro som vinner till och med över döden — och ett enda ögonblicks tvivel så är allt förlorat. Men här i landet känner man ju bara en operett om det —.
Engelsmännen och fransmännen de har kunnat bruka de gamla symbolerna till ny och levande konst de. Därute har det ändå under deras bästa skeden kommit till världen människor som hade drifter och känslor så kultiverade, att de kunde växa sig så starka att Atridernas öde blev begripligt för dem och grep som en verklighet. Svenskarna också — de har ännu levande samband med klassicismen. — Vi har aldrig haft det. Vad är det till exempel för böcker vi läser här — och skriver också. Solskensberättelser om könlösa maskeradfigurer i empirdräkter — danska struntböcker, som inte kan intressera ett manfolk över sexton år, om han inte har nödgats anlägga vita bandet. Eller också dillar där en gröngöling om det mystiska, evigt kvinnliga hos en liten flicksnärta, som är näsvis mot honom och lurar honom, därför att han inte har tillräckligt med sunt förnuft som man för att inse att hela rebusen oftast skulle lösas bäst med en god portion av spanskt rör.»
Jenny skrattade. Gunnar gick av och an på golvet.
»Hjerrild ligger nog och strävar igenom någon bok om sfinxen nu. — Tillfälligtvis har jag lärt känna damen en smula. Nåja, det var ju inte så allvarligt med mig heller att jag skulle vilja nedlåta mig till att klå upp henne! Men jag var i alla fall så pass förtjust i henne att jag tyckte det var vämjeligt. Jag fick lite kväljningar av det, då jag uppdagade henne. Men jag har arbetat bort det, förstår du.
På det hela, ser du Jenny, så tror jag inte att det finns någonting, som man inte kan arbeta sig ifrån.»
Jenny satt tyst en stund.
